Min värsta mardröm

”Plötsligt vaknade kvinnan av att en för henne helt okänd man stod i Hägerstenslägenheten i södra Stockholm”

Jag har inga problem med att gå ensam på mörka gator eller i okända områden. Jag skrämmer sällan upp mig när jag är ute och har väl gjort mindre smarta vägval hem från krogen i mitt liv både en och två gånger… Men jag är bara inte rädd när jag är ute. Vad jag däremot är rädd för är att vakna och se någon stå i mitt rum som inte skall vara där. Eller att titta mot fönstret och se ett ansikte utanför på andra sidan rutan som tittar in på mig. Det är min absolut värsta mardröm.

Tanken och känslan skrämmer mig så mycket nu när jag sitter på kontoret i fullt dagsljus att jag får höneskinn och kalla kårar. Skulle det hända på riktigt skulle jag nog dö…

”Några fysiska skador fick inte kvinnan och behöver knappast läkarvård säger polisen.” Nej, men med största sannolikhet samtalsterapi. Vågar hon ens vara i sitt eget hem nu?

Jag hade inte vågat vara ensam hemma en sekund efter en sådan händelse. Vidrigt är vad det är!

Varför finns det så många puckon som gör så konstiga saker?

 

Trött, Tröttare, Död

I natt blev det inte många timmars sömn. Vaknade flera gånger med ett ryck och var tvungen att kolla så att alla fanns i sängen och att alla levde. Alla = Kärleken, Lilla E och jag själv såklart.

Så när kl ringde 05:30 och jag egentligen skulle studsat upp och ut på en powerwalk så ställde jag bara fram klockan en timme och somnade genast om. Skönt!

Så nu får det bli promenad ikväll istället, om jag har lust…

Här är det precis som vanligt: Kaos. Men jag ler och låtsas att jag har koll, det brukar funka

Det jobbiga är att jag har så många små saker att fixa och jag kör hela tiden fast för att jag behöver information och hjälp av än den ena, än den andra och ingen är på plats utan jag måste vänta tills de behagar ringa/maila mig.

Det stressar mig!